P1sse's Blogg

Det var alltid den här delen jag hatade. Då han började svamla om saker som varken jag eller han själv förstod sig på.
- Lvarken ingår i en senipution som-, fortsatte han, ivrigare för varje sekund.
Jag suckade och gick bort till rabatten under det jättelika trädet som han hade i sin trädgård. Han hade lagt ner anmärkningsvärt mycket arbete för hans växter, han hade tillochmed gett dem mer uppmärksamhet än vad han gett sin egen fru, som sedan länge lämnat honom. Jag klandrade henne inte.

Att intressera mig för växter hade aldrig varit min starka sida, jag hade för lite tålamod för att ge någonting i min omgivning min uppmärksamhet under längre tid än två veckor. Sen tröttnar jag. Det var nog det som fick mina undervisare att hacka på mig under de fem åren jag gått i skola.

Skolan.

Jag rös till då jag tänkte på hur mitt liv skulle sett ut om jag följt mina vänner efter att vi gått ut skolan. Det enda dem hade i deras huvuden var hur blommor förökar sig, hur snabbt ett boalo-träd växer under dess tredje år, och varför man aldrig tänkte på växterna då man krigade.
- Klart man tänker på växterna, det är ju dem som ger störst skydd mot väder då man slår läger, viskade jag till den rödskimrande blomman jag höll mellan mina fingrar.
Jag släppte ner den på jorden igen, och lät den krypa iväg till rabatten med resten av de rödklädda grönsaker som Dr. Nrask hade valt att placera precis under hans sovrumsfönster.
- Av säkerhetsskäl, ifall någon skulle vilja göra dem nåt ont, hade han påstått.
Som om någon skulle vilja utpressa en generad bladprydd lök. Hota den till livet. se den be för sitt liv, höra den berätta om de fem barn han hade kvar hemma hos sin fru.

Jag skrattade till, ytterst medveten om hur vridna tankegångar jag hade. Det hade jag många gånger fått höra under mitt livs gång.
Jag reste mig upp från att ha suttit på huk och iakttagit blommornas sällsamma dans i den nu kyliga vinden.

En öronbedövande knall, som fick det att börja tjuta i mina öron. Tryckvågen slängde mig till marken, men jag tog mig upp på benen snabbt igen.
Att se min väns hus totalt förvridet, och han ligga på marken bredvid sina nu gråbruna, vissna växter som han skött om under sexton år, med ansiktet så vanställt så att inte ens hans egen mor hade känt igen honom, var ingenting jag gärna skulle vilja uppleva igen.
Jag kollade snabbt mitt eget ansikte i det som fanns kvar av glasrutan till hans vardagsrum. Då jag uppfattade det som att det var anatomiskt korrekt, och att allt satt på sin plats, så hoppade jag över grinden, och sprang.

Längst grusvägen, ingen aning om vart den skulle föra mig, utan några planer på att stanna.

- Håll käften! skrek jag, och höjde handen för att slå än en gång.
Han tittade förstelnat på mig, stannade, och började sakta röra sig bakåt, till det hörn han kommit ifrån.
Jag reste mig upp och stirrade på honom då han kröp ihop bland dammet.
- Att du aldrig låter mig vara, mumlade jag och spottade bittert vid hans fötter. Han kved till och försvann.
- Kom inte tillbaka, tillade jag tyst, och lämnade huset.

När jag stod ute i trädgården så kastade jag en blick på huset en sista gång.
Jag förstod att jag aldrig mer skulle få se det mer, aldrig mer få träffa gamla virriga Mr. Piano, aldrig dansa med fru Pifnj mer, aldrig leka med tvillingarna Kso och Tse.
Nu hade jag ingen aning om vad jag skulle möta, bakom de gröna kullarna, på andra sidan av den stillsamma skogen.

Hes tilan nesi detsun